Premier + 2/3 Int.Premier!!
(självpensionerad)!
DK*Mystery Coon's
Tai-Pan
of S*CatRoyale's
MCO n 09 24
(svart spotted tabby)
född 040808
Här berättar Tai-Pan lite om sin
ras Maine Coonen och om sig själv!
Introducing
The Proud American Cat
The Gentle Giant from Maine
Maine Coonen
är en av de äldsta naturraserna på den nordamerikanska kontinenten. De är mestadels
stora och alltid mycket vackra! Ett ytterligare bonus är de allra flesta är oerhört
sällskapliga. Min erfarenhet är att en Maine Coon behöver andra omkring sig, både djur
och människor. De är mycket sociala, alerta och lekfulla. Även om inte alla dessa
katter gillar att direkt sitta i knät älskar de att bli kelade med och få
uppmärksamhet.
Det cirkulerar flera historier om hur Maine Coonen kom till. Den
jag tycker bäst om är den om franska drottningen Marie Antoinette och vår egen adelsman
Axel von Fersen. Det är kanske inte den mest trovärdiga av alla men den är absolut den
mest romantiska och det räcker för mig! Det sägs att von Fersen, som var dödligt
förälskad i drottningen, försökte rädda henne från att bli halshuggen genom att
ordna plats för henne på ett fartyg till Amerika. (Naturligtvis räknar jag med att han
också tänkt sig att det två sedan skulle leva lyckliga i alla sina dagar där
tillsammans!) De flesta av hennes tillhörigheter togs ombord och även hennes vackra
perserkatter. Som vi alla vet klarade sig inte drottningen med livet i behåll men hennes
katter kom till Staterna. Där sägs det att flera rymde när fartyget gick i hamn i Maine
och sedan blandade sig med de stora vackra huskatterna som fanns där. Inte alltför
omöjligt, eller hur?
Vad som
skiljer Maine Coonen från andra katter är att de har ett "kvittrande -
kurrande" läte utöver jamandet. De låter för mig som turturduvor som håller
igång. Man kan höra hur de mår eller vad de vill genom de olika kvitterlätena. När de
jamar låter det ganska patetiskt, även den största, maffigaste hankatt låter som en
ynklig kattunge! Generellt sett är det en tystlåten ras men med jämna mellanrum dyker
en riktig "pladderkatt" upp. Får man en sådan är det inte svårt att lära
den att lugna ner sig!
Hur är det att växa upp som Maine Coon?
Här ger Tai-Pan några svar!!
Man föds och man är riktigt gullig och man vet ingenting och man
är riktigt väl omhändertagen!
Man växer upp lite och blir ännu gulligare och tror att man börja
veta allt och nu kan man ta hand om vad som än behövs alldeles själv!!
Man sover mycket för man ska bli stor.
Man måste lära sig att hänga fint för utställning så folk
tycker man är fin! Fast jag vet ju att jag är det redan!
En kul sak på utställningar, innan man vet bättre, är att
bekanta sig med sin granne! Han var den största katt jag någonsin sett, ögonen höll
på att trilla ur skallen på mig, men han var jättesnäll! Och det var jag med
för säkerhets skull!
Så kommer man hem och berättar allt man vart med om men i stället
för att imponera blir man tvångsavtvättad för nu luktar man konstigt!!
Man får lov att titta på TV och heja på Anja så länge man inte
välter TVn eller ramlar ner på huvudet!
Man får INTE lov att klättra in i hyllan i köket. Det var kul
tills jag skulle ner, mina tassar är tack och lov jättestora så jag klarade mig men jag
kan tala om att ingen av böckerna låg kvar efteråt!
Man lär sig att posera fint i all oändlighet!
Och så sover man lite mer för man växer ju fortfarande!
Ve och fasa, man ska lära sig att bad hör till också! Jag får
väl hoppas att alla som ser denna bild har mer sympati för mig än matte hade för hon
föll inte för den melankoliska blicken!
Utställningar är pyton, tycker jag. Men så fick jag testa att jag
ligga i min nya säng bakom mattes bord och hålla henne sällskap. Det var ok tills jag
upptäckte att jag gillade mer att ligga UNDER bordet och jaga fötter som gick förbi!
Man köper absolut inte hem en elementhängande säng som knappt
räcker till hälften av mig! Fast jag la beslag på den ändå för som tur var räcker
ju benen ner till golvet!
Matte har då sina idéer! Här testar vi för att se hur en
transport gjord för kompisar upp till ca 5 kg fungerar. Det var våldsamt tröttsamt att
bara få in rumpan på mig ska jag säga! Tur att jag är väldigt medgörlig!
Jag kan hålla mig själv ren som vilken självaktande katt som
helst gör men om man bor ihop med en järnlady som alltid tycker att man är smutsig kan
man lika väl bestämma sig för att vänja sig vid tvångstvättning hela livet ut!
Detta är Nora, personligen kallar jag henne Big Bertha, och hon är
inte att leka med ska jag säga! Hon är både större och starkare än vad jag är och
när hon bestämmer sig för något är det lika bra att hänga med och låtsas att man
gillar behandlingen!
Den enda nackdelen jag har upptäckt med att vara stor är att det
tar Nora evigheter att bli nöjd med resultatet. Men vid det här laget tror hon att jag
fullkomligt älskar hennes uppmärksamhet så hennes grepp blir slappare och slappare.
Inte långt nu tills jag får min chans att verkligen visa min tacksamhet!
Man måste vänja sig vid att övernatta på diverse hotell och
vandrarhem också! Så länge det finns ett fönster är det kul! Det är faktiskt inte
så illa att resa runt för folk tycker alltid att man är så fin och det har jag
lärt mig att riktigt uppskatta (utom när det gäller domare på utställningar för då
vill jag inte vara med längre)!
Ja, nu börjar man bli vuxen, jag är två år gammal så jag
har en del växande kvar! Matte säger att det räcker nu men jag tänker fortsätta.
Dessutom är det roligare för ju större jag blir, desto svårare är det för matte att
kontrollera mig har jag märkt!
110808 - Lillpojken
har nu fyllt 7 år. Han har verkligen vuxit till sig och han
trivs alldeles utmärkt med att vara en Maine Coon. Han har
fortfarande lite kvar av sin milda mockabruna färg på ögonen som
tittar på matte med så mycket förstående en stackars katt kan. Han
är hundlik men han har inte samma tålamod som en hund, att kramas
och lyssna på matte går bra en stund. Men han är, utan tvekan, den
absolut raraste, roligaste och tokigaste katt fortfarande, där har
inte åldern förändrat honom alltför mycket! Och han är mattes
pojke på alla sätt! Nu när utställningarna är över kan han vara sig
själv och han är den mest tillmötesgående katt jag någonsin haft
glädjen att ha omkring mig.
Stackars Tai-Pan...
Han tycker inte om utställningar! Han
svimmar väldigt elegant bara han hör ordet eller ser väskorna packas men någon gång
ska han väl märka att det är flera år sedan han var med sist!
Gissa vad detta lite förvånade, lite halvbekymrade ansikte är?
Jo, det är mattes tur- och lyckotass, säger hon! Den tillhör mig men eftersom jag inte
behöver åka med på utställningar längre så pussar matte min tass för tur innan hon
åker iväg. Här behövs det minsann inte någon hartass, inte!
På det hela
taget gillar jag mig liv som en Maine Coon väldigt skarpt!
